Jag ägnar dagen åt att läsa läroplansteori. Sen skall jag skriva ett inledningskapitel, inför den forskarkurs jag blivit antagen till. Det är så svårt. Jag behöver inte skriva hela kapitlet, men det har skavt nu hela påsken, och jag har skrivit lite, raderat, klippt bort, omformulerat, flyttat, tagit bort igen, och satt tillbaka. Vilket segt jobb. Mina elever, medan jag hade sådana, trodde att en moddalärare skriver hur mödolöst som helst. Så fel de hade. Jag började faktiskt med åren synliggöra för dem den kamp även jag förde inför varje skrivuppgift. Nu är det ju dessutom så mycket lättare när jag har en dator. Mina stackars elever jobbade ofta med papper, penna och radergummi. Ja, de gör det ju faktiskt ännu i skolorna. För att vara riktigt ärlig vet jag inte om jag skulle skriva något alls mera om jag inte hade min dator, som ger mig möjlighet att klippa och klistra. Det går inte att tala på samma dag om den textbehandling vi vuxna sysslar med vid våra datorer, och den eleverna förväntas syssla med i skolan. Hemma har säkert de flesta ungdomar tillgång till dator och skrivprogram. Det är givetvis ett stort problem för skolan, att den inte kan erbjuda eleverna just någonting av mervärde i dag. Kunskap och information finns överallt, maten är bättre på hamburgerstället, datorerna för få, för långsamma, för inlåsta och oåtkomliga på skolan. Mervärdet ligger naturligtvis i att vi har en välutbildad lärarkår och en genomtänkt läroplan. Men skolan och ”verkligheten” upplevs tyvärr av många tonåringar som två skilda världar, som inte har särskilt mycket med varandra att göra.