Jag har för länge sedan anslutit mig till Ett skräp om dagen-rörelsen, åtminstone på ett mentalt och praktiskt plan (www.roskapaivassa.net). Jag plockar upp skräp där jag rör mig, vilket ofta är på Vessö, längs skogsvägar som anlitas av ortsbor och sommargäster. Oftast är bytet någon ölburk, men ibland är det emballaget till en ”tax”. Månne grannarna tror att jag  inmundigar öl på mina promenader, eftersom jag alltid har tombuteljer i fickan?

I dessa dagar rapporterar tidningarna dagligen om hur vi skräpar ner omkring oss. Årligen används miljoner av våra skattepengar till att städa upp gator, torg och parker. Det gör mig förbannad (ursäkta franskan). Vem sjutton är det som så nonchalant tar sig rätten att bara slänga skräp ur bilen eller lämna pic-nicrester efter sig? Kan det vara så att människor inte inser vad det kostar att städa upp en stad efter ett veckoslut? Borde användningen av våra skattemedel göras tydligare och mer konkret för medborgarna?

Och här riktas blicken givetvis mot skolan: Kan inte skolan göra något? Och mot hemmen: Hur uppfostrar vi våra barn och ungdomar? Men det är ofta vuxna som skräpar ner! Vem skall fostra dem?

Jag tycker Ett skräp om dagen-rörelsen har rätt inställning. Var och en gör det den kan här och nu, för att bidra till en välstädad omgivning. På rörelsens hemsida hittar vi följande Ghandicitat: Vi måste bli den förändring vi vill se. Alltså fortsätter jag plocka upp skräp i  min omgivning, och hoppas att allt fler följer exemplet.