Jag är nog en usel bloggare. Alldeles för trög och långsam. Det skall inte gå veckor mellan inläggen inser jag. Jag förundras faktiskt över hur det kommer sig att så många är så snabba och hur de lyckas hålla sig uppkopplade och online hela tiden. Dessutom hinner de reagera och kommentera och skriva, dessutom fotografera och klippa in och länka osv. Och medan jag skriver detta inser jag hur många nya aktiviteter jag beskriver, hur många nya verb jag använder i dag, mot för säg ett år sedan. Jag minns inte när ord som twittra, länka (inte i betydelsen springa), copy pasta, skrolla, chatta, blogga sipprat in i mitt språk och min verklighet. Jag minns inte när IRL  (In Real Life) slutade vara normaltillstånd (för mig är det nog det ännu, utom kanske då jag läser en god roman, eller ser en film…eller bara drömmer).

Igår tittade jag på Allsång på Skansen. Vilken härlig blandning av svensk sommar (flaggor, glittrande vatten, solbrända axlar, blonda lockar, Taube och allsång), och modern teknik. I publiken, på en guldbänk (!), satt några damer och twittrade om evenemanget. Så den nya allsångsledaren Måns kunde i direktsändning kolla med flickorna vilka kommentarer som kommit intwittrande. Tala om snabb feedback. Fascinerande.

Nog stämmer det till eftertanke. Jag menar vad gäller skola, utbildning, lärmiljöer och frågor om fostran. Om våra ungdomar är vana vid att kunna reagera bums, och faktiskt ge sin reaktion en verbal dräkt (i form av någon typ av meddelande), och om de är uppvuxna med att feedbacken kommer på momangen (i form att ett svar, en reaktion…), hur skall då skolans tröghet tillfredställa dem? Jag kan tycka, att en av skolans uppgifter är att verka som en motvikt till detta. Skolan skall vara platsen för djupare tankar, för inlärning (som ju tar tid), för längre samtal. Men är det så? Om vi har stora klasser, krävande läroplaner, korta lektioner?

Jag tror nog att varje lärare, varje kollegium, varje skola, varje kommun, borde ta sig en funderare kring de här, kanske lite filosofiska frågorna. Men om vi har en situation då många elever presterar svagt, endel hotas av utslagning, alla inte söker en studieplats efter nian och våra ungdomar äter antidepressiva medel (toppar vi inte någon lista på en punkten också?), så kanske vi måste diskutera skolans syn på sin roll. Hur växer vi människor? När trivs vi? Vad behöver vi i en värld där omvärlden plingar på i ett kör, via manickerna vi omger oss med.

Jag kommer i alla händelser inte att vara uppkopplad i sommar. Men det är inget svar på frågan. Att jag är fullkomligt tillfreds utan nätuppkoppling, med en avstängd telefon och ingen tv handlar om att jag hör till de digitala immigranterna, och känner mig hemma i ett ouppkopplat tillstånd. De digitala infödingarna får kulturchock i en sådan värld, och det måste vi bara veta!