Jag har för länge sedan anslutit mig till Ett skräp om dagen-rörelsen, åtminstone på ett mentalt och praktiskt plan (www.roskapaivassa.net). Jag plockar upp skräp där jag rör mig, vilket ofta är på Vessö, längs skogsvägar som anlitas av ortsbor och sommargäster. Oftast är bytet någon ölburk, men ibland är det emballaget till en ”tax”. Månne grannarna tror att jag inmundigar öl på mina promenader, eftersom jag alltid har tombuteljer i fickan?
I dessa dagar rapporterar tidningarna dagligen om hur vi skräpar ner omkring oss. Årligen används miljoner av våra skattepengar till att städa upp gator, torg och parker. Det gör mig förbannad (ursäkta franskan). Vem sjutton är det som så nonchalant tar sig rätten att bara slänga skräp ur bilen eller lämna pic-nicrester efter sig? Kan det vara så att människor inte inser vad det kostar att städa upp en stad efter ett veckoslut? Borde användningen av våra skattemedel göras tydligare och mer konkret för medborgarna?
Och här riktas blicken givetvis mot skolan: Kan inte skolan göra något? Och mot hemmen: Hur uppfostrar vi våra barn och ungdomar? Men det är ofta vuxna som skräpar ner! Vem skall fostra dem?
Jag tycker Ett skräp om dagen-rörelsen har rätt inställning. Var och en gör det den kan här och nu, för att bidra till en välstädad omgivning. På rörelsens hemsida hittar vi följande Ghandicitat: Vi måste bli den förändring vi vill se. Alltså fortsätter jag plocka upp skräp i min omgivning, och hoppas att allt fler följer exemplet.
Skriven av: Katarina Rejman | 19.07.2011 10:06:48
Jag sitter på jobbet och känner mig isolerad. Jag får inte tag på folk. De är på semester! Men jag är inte på semester, och jag vill få saker gjorda. Alltså får jag lugna ner mig, och spara allt planerande och samarbetande till efter semestern. För jag kan ju inte fylla folks e-post med ideer och förslag, eller hur? E-post fungerar liksom inte så, att jag kan slänga iväg en halvtänkt tanke, och sen vänta tre veckor på svar. Ännu mindre funkar det för mottagaren, som skall städa i sin postlåda efter semestern, och kanske hittar mina halvtänkta tankar. Nej, nu gäller det alltså att ta till andra arbetsmetoder. Jag läser. Det går långsamt, kräver eftertanke, känns onyttigt. Alltså blir jag frustrerad. Men eftersom jag inte får tag på folk, och eftersom jag inte har semester, får jag väl lov att läsa då. Och när jag läst en dag, märker jag att det visst är rätt långsamt, och ger upphov till en massa tankar, men jag tror inte det är onyttigt. Jag läser läroplansteori, och teorier om andraspråksinlärning. Och jag får ideer, och tankar, och kanske jag utvecklar mitt eget tänkande, och kanske jag fördjupar mina kunskaper.Så efter en rätt hetsig vår känns det egentligen ganska bra att lära sig långsamhet igen, och det innan semestern ens börjat.
Skriven av: Katarina Rejman | 12.07.2011 10:35:45
Jag läser Ahtisaarirapporten (Folktingets rapport om våra nationalspråk), och kan inte förstå annat än att det alltid, i alla sammanhang, sett ur alla synvinkalar är en rikedom med flerspråkighet. Så länge alla behärskar språken, eller ett gemensamt språk. För problemen och de negativa attityderna föds där någon inte behärskar språket som används i sammanhanget. Finlandssvenskar och andra människor, som talar minoritetsspråk som sitt modersmål, vet minsann hur det kan kännas då man inte kan reda sig på sitt eget språk. Men många av oss vet också hur befriande och härligt det är att kunna reda sig på antingen finska eller svenska. Att kunna välja. Att känna sig bekväm i en finsk miljö. Den känslan är säkert gemensam för alla språkkunniga människor, som av olika orsaker befinner sig i språkmiljöer där de inte klarar sig på sitt modersmål. Alltså skall vi unna våra unga att lära sig språk.
Därför är det på sin plats att ständigt diskutera metoder att lära sig språk. Och motivationen. För med motivation och goda metoder kan man nå märkliga inlärningsresultat. En motivationsfaktor torde ju vara möjligheten att i framtiden få önskade jobb. I en ministeriearbetsgrupp (Ruotsin kielen opetuksen kehittämisryhmä) har vi upprepade gånger noterat att det ingalunda är klart för alla (unga, studerande, studiehandledare osv.) vilka språkkrav som ställs inom olika yrken. Det leder till att många i ett sent skede av sina studier inser att deras möjligheter att få jobb begränsas av bristande språkkunskaper. Det leder till frustration, natuligtvis.
I rapporten Svenska i finska gymnasier, säger forskarna (Green- Vänttinen, Korkman, Lehti-Eklund) att gymnasiestuderande upplever det som motiverande och givande, att utöver grammatik och traditionella metoder, få uppleva det levande språket, via kultur och autentiska språkmöten. Inte särskilt förvånande, eller hur? Men inte heller så svårt att ordna, eller hur?
Så fram för mer kommunikation, mer kultur och mer glädje i språkundervisningen! Själv drömmer jag ännu om att en dag lära mig ens en elementär franska, eller så att jag kan följa en diskussion och känna mig bekväm i ett vardagssammanhang.
Skriven av: Katarina Rejman | 01.07.2011 07:01:55
Jag är nog en usel bloggare. Alldeles för trög och långsam. Det skall inte gå veckor mellan inläggen inser jag. Jag förundras faktiskt över hur det kommer sig att så många är så snabba och hur de lyckas hålla sig uppkopplade och online hela tiden. Dessutom hinner de reagera och kommentera och skriva, dessutom fotografera och klippa in och länka osv. Och medan jag skriver detta inser jag hur många nya aktiviteter jag beskriver, hur många nya verb jag använder i dag, mot för säg ett år sedan. Jag minns inte när ord som twittra, länka (inte i betydelsen springa), copy pasta, skrolla, chatta, blogga sipprat in i mitt språk och min verklighet. Jag minns inte när IRL (In Real Life) slutade vara normaltillstånd (för mig är det nog det ännu, utom kanske då jag läser en god roman, eller ser en film…eller bara drömmer).
Igår tittade jag på Allsång på Skansen. Vilken härlig blandning av svensk sommar (flaggor, glittrande vatten, solbrända axlar, blonda lockar, Taube och allsång), och modern teknik. I publiken, på en guldbänk (!), satt några damer och twittrade om evenemanget. Så den nya allsångsledaren Måns kunde i direktsändning kolla med flickorna vilka kommentarer som kommit intwittrande. Tala om snabb feedback. Fascinerande.
Nog stämmer det till eftertanke. Jag menar vad gäller skola, utbildning, lärmiljöer och frågor om fostran. Om våra ungdomar är vana vid att kunna reagera bums, och faktiskt ge sin reaktion en verbal dräkt (i form av någon typ av meddelande), och om de är uppvuxna med att feedbacken kommer på momangen (i form att ett svar, en reaktion…), hur skall då skolans tröghet tillfredställa dem? Jag kan tycka, att en av skolans uppgifter är att verka som en motvikt till detta. Skolan skall vara platsen för djupare tankar, för inlärning (som ju tar tid), för längre samtal. Men är det så? Om vi har stora klasser, krävande läroplaner, korta lektioner?
Jag tror nog att varje lärare, varje kollegium, varje skola, varje kommun, borde ta sig en funderare kring de här, kanske lite filosofiska frågorna. Men om vi har en situation då många elever presterar svagt, endel hotas av utslagning, alla inte söker en studieplats efter nian och våra ungdomar äter antidepressiva medel (toppar vi inte någon lista på en punkten också?), så kanske vi måste diskutera skolans syn på sin roll. Hur växer vi människor? När trivs vi? Vad behöver vi i en värld där omvärlden plingar på i ett kör, via manickerna vi omger oss med.
Jag kommer i alla händelser inte att vara uppkopplad i sommar. Men det är inget svar på frågan. Att jag är fullkomligt tillfreds utan nätuppkoppling, med en avstängd telefon och ingen tv handlar om att jag hör till de digitala immigranterna, och känner mig hemma i ett ouppkopplat tillstånd. De digitala infödingarna får kulturchock i en sådan värld, och det måste vi bara veta!
Skriven av: Katarina Rejman | 29.06.2011 11:05:51
29 000 nya studenter dimitterades i lördags. Och vilken härlig dag det var, sol, vackra klänningar, stiliga kostymer. Glädje. Också min dotter hörde till de lyckliga som fick sin vita mössa. Jag är glad att biskop Björn Vikström i sitt tal på Borgå Gymnasiums dimission poängterade, att betyget inte är ett mått på en hurdun människa man är. Vitsord berättar inte särskilt mycket om oss som människor. Vitsord säger inte heller mycket om framtiden, om hur framgångsrika, lyckliga eller friska vi kommer att vara. Fast en viss koppling finns det kanske ändå. Goda vitsord kan ge dig en önskad studieplats, och det är ju värdefullt att få studera något man är intresserad av. Goda vitsord säger något om kunskapsnivån, och det är givetsvis lättare att studera om man har goda grunder. Men helt klart kan man både studera framgångsrikt, och även i övrigt klara sig bra i livet även om man inte har så goda betyg från gymnasiet eller yrkesskolan. Däremot tycker jag inte riktigt om att man avskriver pojkarnas bristande skrivförmåga (enligt UBS senaste utvärdering skriver en femtedel av pojkaran rätt uselt) men konstaterandet att många av de här pojkarna kommer att ha högre lön än deras lärare om några år (bl.a. i Slaget efter tolv senaste vecka). Visst kan man bli en lycklig och bra människa trots att man inte läser eller skriver så bra, men ingen blir heller olyckligare av att kunna läsa och skriva – eller hur? Så skolan skall sträva efter att ge ALLA ungdomar riktigt goda läs- och skrivfärdigheter. Det behöver de i en värld där allt fler skriver offentligt, och där nätet presenterar en skriftvärld som inte alls är lätt. Fortfarande, och i dag mer än någonsin, kan bristande litteracitet leda till marginalisering.
Skriven av: Katarina Rejman | 06.06.2011 07:43:59
Senast kommenterat